söndag 27 februari 2011

Vad är kärlek?

Kärlek är ett ord det talas väldigt ofta om. För mig är kärlek bl.a. att vilja ge till någon eller något utan några som helst villkor. När man blir förälder infinner sig denna kärlek. Den kommer som en "lyckopil" och den går rakt in i ens hjärta och etsar sig fast för all framtid.
Kärlek kan också vara den både fysiska och psykiska helt underbara känsla som uppstår mellan två människor, som kan slå till som "ett blixtnedslag" när du minst anar det. Man "försvinner då bort" i en gemensam "bubbla av rymd" där det endast finns kärlek, glädje, skönhet, lust, ja allt vackert man överhuvudtaget kan tänka sig. Allt runtomkring existerar inte längre (tror man). Orden räcker egentligen inte till för att beskriva kärleken fullt ut.

Vad är det då som händer? Är det verkligen så att en annan människa kan få mig att må så fantastiskt bra att jag känner mig som "pånyttfödd", otroligt vacker och helt gudomlig? Nej, jag tror faktiskt inte det. Min tro är att alla de känslor och upplevelser man känner inom sig är skapade helt och hållet av mig själv. Det jag känner kommer inifrån mig själv och fyller både kropp och själ så att det känns som om man var i ett "paradis av berusning". Dessutom tro man att personen man är kär i har "orsakat" det hela. Självklart måste det finnas människor som med sin närvaro kan hjälpa oss att framkalla dessa känslor hos oss. Men tänk om det var så att vi skulle kunna framkalla denna känsla helt för oss själva? Jag läste nyligen något intressant. Jag citerar:

"Kärlek är inte annat än upptäckten av sig själv i andra, och glädjen av igenkännandet" av Alexander Smith.

Tänk om det faktiskt är så att vi människor glömmer bort vem vi innerst inne egentligen är? Varför glömmer vi i så fall bort vem vi är? Tänk om vi alltid kunde känna oss så fantastiskt underbara som vi gör i de stunder vi är nyförälskade? Varför tror vi för det mesta att vi är så enkla, fulla med problem och så "tråkiga" individer som vi ofta kan känna oss? Tänk om vi är mycket bättre och mer fantastiska än vad både vi själva och andra tror om oss? Detta är inte egoism som jag vill beskriva. Det handlar om att se sig själv som den fantastiska person man egentligen innerst inne är. Min tro är att vi alla innerst inne är till för att hjälpa varandra, att alla människor hör ihop på ett eller annat sätt; vi är generösa, kärleksfulla, hjälpsamma och omtänksamma individer som spårat ur av någon anledning.

Mina funderingar kommer av att jag de senaste åren blivit mer uppmärksam på relationer och vilka problem jag sett uppstå dem emellan. Man kritiserar andra människor, man hittar fel, ofta de fel man själv har som man inte riktigt klarar av att konfrontera. Många relationer har också splittrats. Det har varit en mycket turbulent tid och det är återkommande problem. Människor separerar inte bara en gång. Det är så mycket lidande och så mycket bekymmer kanske helt i onödan, om vi bara hade hittat kärnan till oss själva?

Varför tar då kärleken slut mellan människor? Eller, vad är det som händer som gör att jag slutar älska mig själv så mycket att jag tror att jag slutat älska en annan person? Ja, det är inga lätta svar, men om man inte undrar kan man inte heller få veta. En dag ska jag nog hitta svaret. Frågan är skickad iväg ut i Universum och jag vet att den en dag blir besvarad. Tills dess är det väl bara att göra sitt bästa för att komma underfund med sig själv. Att fokusera på det som är bra och försöka förstärka det. Det kan också vara bra att förstärka sin självkänsla. Där är nog en stor bov i dramat. Man kan ju också försöka hitta nya "stigar" man inte trampat tidigare. Att våga göra lite mer av det som vi egentligen tror att vi inte vågar.

För många år sedan kom min dotter hem med ett citat hon fått av sin lärare i skolan. Detta citat har jag använt många gånger i mitt liv genom åren. Varje gång jag får en känsla av att jag vill något men kanske inte riktigt vågar, tänker jag på dessa kloka ord:

"Att våga är att för en kort stund tappa fotfästet. Att inte våga är att mista nyckeln till livet"

Ibland är man så inskränkt i sitt tänkande om saker och ting att man inte ser alla möjligheter och tillfällen i livet som faktiskt finns eller dyker upp i ens väg.
Då tror jag att många nya vägar öppnar sig för oss, som kanske kan bana vägen till det "paradis" vi alla innerst inne går och drömmer om.

söndag 20 februari 2011

Promenera vid havet - balsam för själen!

Solen har en osynlig magnetisk dragningskraft på mig. Jag vill bara ut så fort solen visar sig! Det blev en promenad vid Fortuna strand idag tillsammans med en väninna. Det är så avkopplande och nästan lite meditativt att promenera vid havet. Man går där och pratar om livet, barnen, relationer och annat som dyker upp i huvudet just då. Naturen "utstrålar" så vackra intryck som berikar ens inre.
Känslor kommer och går, man blir så härligt lugn och avslappnad inombords. Just nu är jag så fascinerad av alla olika färger och detaljer som finns i naturen. Det finns alltid något nytt och unikt att upptäcka.

Började att fundera lite efter vår mysiga söndagspromenad. För tillfället är det många runtomkring mig som har problem av olika slag. Det är arbetslöshet, brist på pengar, sjukdomar, relationsproblem, bostadsproblem etc. Det är vanliga och återkommande problem hos de flesta. Kanske det är detta som är själva livet? Livet är inte jobbigt eller svårt. Det är tankarna om problemen runtomkring som är de jobbiga och svåra. Om man slutar upp med att vara missnöjd, vara tacksam för det man har och se de möjligheter och tillfälligheter som dyker upp, kanske det blir bättre då?

Att njuta lite mer och leta inom sig själv efter sina egna önskemål och behov just nu? Tanken kändes ganska behaglig. Känslan jag hade som barn, frihetskänslan, dök upp inom mig och det kändes faktiskt riktigt befriande! Nu ska jag åtminstone försöka att leva mer i nuet. Jag ska inte ge upp mina drömmar, men jag ska leva lite mer här och nu och vara snäll mot mig själv!
Carpe Diem!


Några km söder om Helsingborg är det vinter.
Trots röken från Boliden är här så vackert!


Stenar har en förmåga att verka lite levande, trots att de
är stendöda ;)


Ett konstverk av is!


Danmark är ganska nära, syns i horisonten.


Rejäla isklumpar!

måndag 7 februari 2011

Är lite galen i böcker

Ibland känner jag mig som en hamster. Inte det att jag lagrar mat i käkarna precis, utan att jag samlar lätt på mig för mycket prylar. Böcker är en av mina stora passioner! Det finns så många jag vill läsa, men hinner inte riktigt med just nu i alla fall. Ibland känns det som om boken väljer mig när jag ser den i affären. Jag tror att det är meningen att jag ska läsa en viss bok när jag "får den till mig".
Det kan ibland vara en annons som fängslar mig. Vissa gånger "försvinner omgivningen" och hela mitt inre "fångas upp", när jag fastnar som förstenad framför en bok i butiken. Tiden stannar till känns det som och jag får en känsla av att jag bara måste ha den. Skulle jag bli sysslolös har jag ett ganska stort lager att ta av. Inga böcker är egentligen ointressanta. Jag har humoristiska böcker, självbiografier, psykologiböcker, barnböcker, reseböcker etc.
Ibland kan jag gå förbi min kära bokhylla och hitta en bok som passar mig just i stunden. Hinner jag inte läsa hela boken slår jag upp en sida på måfå. Där brukar alltid stå något intressant och givande, som jag oftast har nytta av i mitt liv just nu. Denna bok av Paulo Coelho blev dagens fynd, på Konsum för endast 37:50! Det var en mycket vacker och tänkvärd mening som fängslade mig mest, jag citerar: "Vi får en spegelbild av världen vi lever i, där vår strävan efter rikedom och berömmelse till varje pris, hindrar oss från att se det våra hjärtan verkligen önskar". Ska bli mycket intressant att läsa den! Det är nog många som funderar över detta i vårt stressade samhälle, där vi alla skyndar på i våra "ekorrhjul". Vart är vi på väg? Vad är egentligen meningen? Finns det en mening, och i så fall varför?


En roman full av spänning utlovas!
Här beskrivs kändisskapets martyrskap och
baksida. Vi får väl se vad jag tycker?

söndag 6 februari 2011

Tollare - En trevlig hund med lust att lära

Vilken mysig söndag! Först åkte jag, Malin och Martin (hennes kille)
för att hälsa på en Tollare. Malin ska köpa hund, och det var ganska
länge sedan hon bestämde sig för just den rasen. Då kan det vara bra att ha träffat en i verkligheten också. En snäll kollega till mig bjöd hem oss så vi fick träffa Exhibit, som han heter.
Vi fick många goda råd och mycket information som kan vara bra när man ska "bli med hund". Det var en underbar hund som vi alla tre föll pladask för ♥♥♥! Han skäller inte speciellt mycket, är lugn och lär sig snabbt nya saker. Pälsen var alldeles ljuvlig; mjuk som en nallebjörn och vilken vacker färg! Han t.om. var lite försynt när vi kom. Jag älskar hundar som inte hoppar upp och slickar en i ansiktet det första de gör.
När jag kom hem bakade jag släta bullar och vips, hade vi semlor till söndagsfikat!
Nästan hela familjen blev samlad och alltid har vi lika kul när vi träffas. Mycket beror nog på att jag och Linda ofta ska berätta roliga historier. Vi är lika dåliga på att komma ihåg dem, och det blir ofta så tokigt att de som lyssnar skrattar åt oss i stället. Jag brukar nämligen komma ihåg slutet, vilket jag ivrigt börjar att berätta. Sen får Linda ta början och sedan "tokskrattar" vi för att det blev så galet!


"Hur länge ska man behöva vänta?
Kasta nån gång!"


"En av mina favoritleksaker!"


"Jag blir allt lite nyfiken av mig när jag ser
en bil parkerad. Jag hoppas på att min tjej
ska komma hit snart igen ♥
Men, jag är en stolt pappa i alla fall!"