Kärlek kan också vara den både fysiska och psykiska helt underbara känsla som uppstår mellan två människor, som kan slå till som "ett blixtnedslag" när du minst anar det. Man "försvinner då bort" i en gemensam "bubbla av rymd" där det endast finns kärlek, glädje, skönhet, lust, ja allt vackert man överhuvudtaget kan tänka sig. Allt runtomkring existerar inte längre (tror man). Orden räcker egentligen inte till för att beskriva kärleken fullt ut.
Vad är det då som händer? Är det verkligen så att en annan människa kan få mig att må så fantastiskt bra att jag känner mig som "pånyttfödd", otroligt vacker och helt gudomlig? Nej, jag tror faktiskt inte det. Min tro är att alla de känslor och upplevelser man känner inom sig är skapade helt och hållet av mig själv. Det jag känner kommer inifrån mig själv och fyller både kropp och själ så att det känns som om man var i ett "paradis av berusning". Dessutom tro man att personen man är kär i har "orsakat" det hela. Självklart måste det finnas människor som med sin närvaro kan hjälpa oss att framkalla dessa känslor hos oss. Men tänk om det var så att vi skulle kunna framkalla denna känsla helt för oss själva? Jag läste nyligen något intressant. Jag citerar:
"Kärlek är inte annat än upptäckten av sig själv i andra, och glädjen av igenkännandet" av Alexander Smith.
Tänk om det faktiskt är så att vi människor glömmer bort vem vi innerst inne egentligen är? Varför glömmer vi i så fall bort vem vi är? Tänk om vi alltid kunde känna oss så fantastiskt underbara som vi gör i de stunder vi är nyförälskade? Varför tror vi för det mesta att vi är så enkla, fulla med problem och så "tråkiga" individer som vi ofta kan känna oss? Tänk om vi är mycket bättre och mer fantastiska än vad både vi själva och andra tror om oss? Detta är inte egoism som jag vill beskriva. Det handlar om att se sig själv som den fantastiska person man egentligen innerst inne är. Min tro är att vi alla innerst inne är till för att hjälpa varandra, att alla människor hör ihop på ett eller annat sätt; vi är generösa, kärleksfulla, hjälpsamma och omtänksamma individer som spårat ur av någon anledning.
Mina funderingar kommer av att jag de senaste åren blivit mer uppmärksam på relationer och vilka problem jag sett uppstå dem emellan. Man kritiserar andra människor, man hittar fel, ofta de fel man själv har som man inte riktigt klarar av att konfrontera. Många relationer har också splittrats. Det har varit en mycket turbulent tid och det är återkommande problem. Människor separerar inte bara en gång. Det är så mycket lidande och så mycket bekymmer kanske helt i onödan, om vi bara hade hittat kärnan till oss själva?
Varför tar då kärleken slut mellan människor? Eller, vad är det som händer som gör att jag slutar älska mig själv så mycket att jag tror att jag slutat älska en annan person? Ja, det är inga lätta svar, men om man inte undrar kan man inte heller få veta. En dag ska jag nog hitta svaret. Frågan är skickad iväg ut i Universum och jag vet att den en dag blir besvarad. Tills dess är det väl bara att göra sitt bästa för att komma underfund med sig själv. Att fokusera på det som är bra och försöka förstärka det. Det kan också vara bra att förstärka sin självkänsla. Där är nog en stor bov i dramat. Man kan ju också försöka hitta nya "stigar" man inte trampat tidigare. Att våga göra lite mer av det som vi egentligen tror att vi inte vågar.
För många år sedan kom min dotter hem med ett citat hon fått av sin lärare i skolan. Detta citat har jag använt många gånger i mitt liv genom åren. Varje gång jag får en känsla av att jag vill något men kanske inte riktigt vågar, tänker jag på dessa kloka ord:
"Att våga är att för en kort stund tappa fotfästet. Att inte våga är att mista nyckeln till livet"
Ibland är man så inskränkt i sitt tänkande om saker och ting att man inte ser alla möjligheter och tillfällen i livet som faktiskt finns eller dyker upp i ens väg.
Då tror jag att många nya vägar öppnar sig för oss, som kanske kan bana vägen till det "paradis" vi alla innerst inne går och drömmer om.
