Nostalgi inför julen

Nu när det lider mot jul är det så mycket som ska göras, men det är också många tankar som far omkring i huvudet. Självklart tar julklappsfunderingar ganska mycket tid och energi. Men stor del av tiden går också åt till att baka pepparkakor, göra pepparkakshus, baka lussekatter, julpynta, göra julgodis, julpyssel, att skriva julkort, köpa julgran, ja listan kan göras väldigt lång, (om man vill och har tid förstås)! Jag har alltid så stora ambitioner, det är så mycket jag vill göra, men tiden räcker inte alltid till. Helt plötsligt är det bara några dagar kvar till julafton och jag känner mig lika förvånad varje gång. Jul nu? Det kan väl ändå inte vara möjligt? I och för sig är det snö ute, det mörknar tidigt på kvällarna, alla pratar om hur trötta de är, det spelas julmusik i affärerna, så kanske det stämmer i alla fall?
Jag drömmer mig gärna tillbaka till jularna som var förr, när jag var barn. Då var det alltid snö. Man hade hur mycket tid som helst till att förbereda sig inför julen! Jag tyckte det var så drygt att vänta på jultomten, som skrämde mig lika mycket varje gång han knackade på och frågade om det fanns några snälla barn. Jag var nog oftast rädd för att jag kanske inte alltid hade varit snäll och lydig. Det kändes som om jultomten visste allt om mig när han stod där och ställde den jobbiga frågan.
Min mor som var hemmafru gjorde det mesta själv. Eftersom vi hade bondgård och min morbror var slaktare till yrket, slaktade vi alltid till jul. Det var det värsta både jag, min mor och min moster visste. Alla tre gick vi in i finrummet som var placerat längst in i huset och längst bort från gårdsplanen. Där stängde vi dörren om oss och så stod vi och tittade medlidande på varandra. Sen tryckte vi våra fingrar långt in i öronen, för att vi skulle slippa höra grisarnas hjärtskärande skrik när de blev slaktade. Sen kom far och min morbror in efter en stund. De tyckte vi var så fjantiga!
Trots detta malde mor senare köttfärs, gjorde egen leverpastej, julsylta och leverkorv. Hon bakade också flera hundra pepparkakor, kokte struvor, gjorde klenor, mandelmusslor, bullar och matbröd förstås. Säkert har jag glömt något. Hon höll på i flera veckor! Sen skulle fönstren vara nyputsade, huset välstädat och vackert pyntat också.
Idag blev jag lite vemodig och tagen på ett annat sätt. Plötsligt slog det mig att det blir den första julen utan min bror i livet! Det är fem månader sedan han gick bort och jag tycker att jag bearbetat och har förstått, men ändå har jag det inte. "Saknaden är så stor, efter min käre bror"! Det är bara ord, och inga ord kan någonsin ersätta honom. Men som tur är finns han bevarad och verklig i mitt hjärta, tillsammans med mina kära föräldrar. Där kommer de alla tre att vara för all framtid! Varje gång jag tänker på min bror, manifesterar sig ett hjärta någonstans i närheten. Det låter kanske konstigt, men så är det. En gång i höstas stod jag och skalade potatis. Jag och min svägerska pratade om honom. Strax efter plockar jag upp en potatis i form av ett hjärta! Helt otroligt! Jag är säker på att han ville visa mig att han var med oss på något sätt! Idag när jag tänkte på honom fick jag se en kalkfläck i form av ett hjärta, på kranen i badrummet. För en stund kände jag mig så nöjd och varm inombords.
Jularna är lite magiska på något sätt. De framkallar så många olika känslor som t.ex. glädje, tacksamhet, sorg, frustration och ensamhet. Just nu försöker jag träna mig på att varva ner, att minska på stressen, trots att jag inte har hunnit lika mycket som vanligt. Det är inte det viktiga, det blir jul i alla fall. I juletider blir vi också påminda om själva livet, om kärlek och gemenskap. För det viktigaste med julen är ju att vi får vara tillsammans med de människor vi älskar mest och att vi får vila. Men också att vi är friska, att vi får känna glädje, gemenskap, och harmoni.